Lika som bär

Är nog jag och dottern. Barnen har lekt så snällt, jag passar på att träna innan det är läggdags för dem. När jag kommer upp borstar de snällt tänderna och sen ropar båda två "Nej jag vill inte ha pyjamas!" Jag suckar å muttrar "På med pyjamasen och det är snabbt för klockan är mycket och annars blir det ingen saga" Viktor får på sig och kryper i sin säng. Fanny ställer sig i rummet, naken, och säger bestämt "Nej, du får ta fram den!"

Men hallå..."Nej du, passar det inte så går jag. Sov gott" Hon svarar med ett gallskrik och tårarna sprutar, jag vet att det är för att hon är bamsetrött och räknar till tio. Ta fram pyjamasen, sluta skrika och gråta så ska vi läsa saga. "NEJ; JAG TYCKER DU SKA TA FRAM DEN TIILL MIIIIG!!!"

Det var droppen, då blir jag lika tjurig och skriker tillbaka, ta fram den eller sov naken. Välj själv! (det är varmt i rummet så ingen fara för förfrysning).

Vi står båda och stirrar på varandra, arga och irriterade. Ta fram pyjamasen Fanny. Nej du ska göra det! Aldrig, det kan du göra själv men jag kan hjälpa dig att ta på den om du tar fram den.

Det handlar enbart om en princip vid det här laget, självklart hade jag kunnat ta fram den, likaså hon. Men ingen vill ge sig men eftersom jag är mamma och inte vill ha en odräglig dotter i framtiden vägrar jag ge med mig. Till slut tar hon fram den och muttrar "Du är inte min bästis nu...bara min lite kompis" Hjärtat mitt smälter och vi hjälps åt med påklädningen. Sen kramas vi länge och hon viskar i mitt öra, du är bäst igen mamma.