Mitt yrkesval

Ja jisses, jag jobbar med vår framtid, alltså barn. Jag är lärare, för närvarande med den stora turen att vara anställd. Inte alla som har ett jobb nuförtiden.

Jag gillar mitt jobb och jag älskar att vara lärare, det är lite som att vara förälder. Ofta jäkligt otacksamt men sen kommer de där små ljusa stunderna som gör det hela värt besväret så att säga. När eleverna kommer med en stor kram, när man ser hur det klickar till, när de säger aha...och sen har de knäckt koden, löst problemet.

Sen är det otacksamt på så många sätt, dels med allt slit man gör. Planering och utvärdering. Framtagande av material och anpassning av material för elever med särskilda behov eller olika inlärningstyper allt bara för att 70% av ens omgivning ska sucka, rynka på näsan och mumla att lärare har det så bra. Det är i de allra flesta skolor en dålig ekonomi och cheferna har inte råd att satsa på personalen. Vi får en skinksmörgås till jul och skramlar till pensionärerna och födelsedagarna. Vår friskvårdspeng är 500 kr/ läsår.

Allt detta är som det är och man säger "fine" "deal with it". Sen åker karln på konferens titt som tätt, fortbildningar, föreläsningar, personaldagar, julfest, institutionsdagar, avtackningsfester och mer. De allra flesta där tjänar tusentals kronor mer än vi lärare och de har en väldigt förmånlig friskvårdspeng (visst en del har studerat fler antal år) och man börjar fundera över sitt yrkesval och sin framtid. Kommer man verkligen orka gneta och streta på? Jag hade mycket bättre arbetstider när jag var brevbärare, nästan inga som gnällde på mig som brevbärare och nästan likvärdig lön som nu.

Sitter nu här lite arg, lite irriterad och väldigt kluven. tur jag har en förstående man så jag får vara lite irriterad trots att det inte har med honom att göra.


Man vill ju inte sluta som en bitter f-a